BARAKAH (radi Allahu anha)

Vi vet inte exakt hur den unga abbesynska flickan blev förd till Mekkah för att sedan säljas. Vi känner inte till hennes ”rötter”, vem hennes mamma var, vem hennes pappa var, eller vilka hennes förfäder var.

Det fanns många som henne, både flickor och pojkar, araber och ickearaber, som blev tillfångatagna och sedan förda till slavmarknaden i staden för att sedan säljas vidare.

Ett dystert och svårt öde väntade de flesta som hamnade i de grymma härskarnas eller härskarinnornas händer, de utnyttjade dem till fullo med ytterst hårdhet.

En liten del av dem var dock mer lyckligt lottade än de andra. De blev sålda till mildare hem, till människor som var mer vänliga och snälla.

Barakah (radi Allahu anha), den unga abbesynska flickan var en av dem med tur. Hon blev räddad av den generösa och vänlige AbdAllah, Abd al-Muttalibs son. Hon var den enda tjänarinnan i hushållet, och när han senare gifte sig med Aminah tog Barakah även hand om hennes saker.

Två veckor efter att paret gift sig, enligt Barakah, kom AbdAllahs pappa till deras hus och beordrade sonen att följa med en handels karavan som skulle till Syrien. Aminah blev väldigt bekymrad och utbrast gråtandes:

”Så besynnerligt! Så besynnerligt! Hur kan min man åka på en affärsresa till Syrien när jag fortfarande är en nygift kvinna, och spåren av hennamålningarna fortfarande är kvar på mina händer!”

AbdAllahs avresa var förkrossande. I sitt lidande svimmade Aminah. Barakah (radi Allahu anha) sade:

”När jag såg Aminah medvetslös skrek jag i min oro ’Å min husmor!’ Aminah öppnade då sina ögon och tittade på mig med tårar rinnande från hennes ögon. Hon jämrade sig och sade med en svag röst:

”Å Barakah, ta mig till min säng”

Aminah stannade länge i hennes säng, utan att tala med någon, hon tittade inte heller på sina besökare, förutom Abd al-Muttalib, den nobla och gamla mannen.

”Två månader efter AbdAllahs avfärd, på morgonen vid soluppgången, ropade Aminah på mig, hennes ansikte lyste av lycka när hon berättade:

”Å Barakah! Jag har sett en annorlunda dröm”

”Det måste vara något bra min husmor” svarade jag.

”Jag såg ljus från min mage lysa upp bergen, kullarna och dalarna runtomkring Mekkah.”

”Känner du dig gravid min husmor?”

”Ja Barakah,” svarade hon. ”Men jag känner inget illamående som de andra kvinnorna gör.”

”Du kommer att ge födelse åt ett barn som kommer bringa godhet.” Sade jag till henne”

Så länge AbdAllah var borta fortsatte Aminah känna sig ledsen. Barakah (radi Allahu anha) stannade hela tiden vid hennes sida, hon försökte alltid ge Aminah tröst och göra henne glad genom att prata med henne och berätta historier. Aminah blev dock inte gladare, och speciellt inte efter att Adb al-Muttalib kommit till henne och berättat att hon var tvungen att ge sig av upp till bergen som de andra Mekkaborna hade gjort. Staden hotades av en attack från ledaren av Yemen, en man som kallades Abrahah.

Aminah berättade att hon kände sig för sorgsen och svag för att bege sig till bergen. Hon insisterade på att Abrahah aldrig skulle kunna komma in i Mekkah, och han skulle aldrig kunna förstöra Kabah eftersom att den var skyddad av Herren. Abd al-Muttalib blev väldigt upprörd, men det fanns inga tecken av rädsla på Aminahs ansikte. Hennes tro på att Kabah inte skulle bli skadat var säker.

Abrahahs armé med en elefant i förtruppen, besegrades innan de hunnit nå Mekkah.

Både dag och natt stannade Barakah (radi Allahu anha) hos Aminah. Hon sade:

”Jag sov vid hennes fotände, och jag hörde hennes jämmer och rop på hennes man. Hennes klagande väckte mig, men jag försökte alltid trösta henne och ge henne tålamod.”

När den första delen av karavanen återvände från Syrien blev de glatt mottagna av handelsfamiljerna i Mekkah. Barakah (radi Allahu anha) gick i hemlighet till Abd al-Muttalibs hus för att ta reda på om det fanns några nyheter om AbdAllah, men han hade inga nyheter. Hon gick tillbaka till Aminah, men berättade inte om vad hon sett eller hört, hon ville inte bekymra henne. Så småningom återvände hela karavanen, men utan AbdAllah. Barakah var hos Abd al-Muttalib när de nåddes av nyheten från Yathrib att AbdAllah hade mist livet. Hon sade:

”Jag skrek när jag fick budet. Jag minns inte vad jag gjorde sedan, förutom att jag skrikandes rusade hem till Aminah, sörjandes över den bortgångne som aldrig skulle återvända, den älskade som vi hade väntat på så länge, den vackraste ungdomen i Mekkah, AbdAllah, Quraish stolthet. När Aminah fick höra den förfärliga nyheten svimmade hon, och jag stannade vid hennes sida då hon befann sig i ett stadium mellan liv och död. Det fanns ingen annan än jag i hennes hus. Jag tog hand om henne, såg efter henne under dessa dagar och långa nätter, ända tills hon födde deras son, Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) under en natt då himlarna var lysnade av Allahs ljus.

När Muhammad (Salla Allahu ‘aleihi wa sallem) föddes var Barakah (radi Allahu anha) den första att hålla honom I hennes armar.

Hans farfar tog honom till Kabah, och alla Mekkahborna firade hans fördelse. Barakah (radi Allahu anha) stannade med Aminah när Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) blev tagen till bidaiyah med en kvinna som hette Halimah, hon tog hand om honom i den öppna öknen. När fem år gått kom han tillbaka till Mekkah, och Aminah tog emot honom med kärlek och ömhet, och Barakah välkomnade honom med glädje, längtan och beundran.

När Muhammad (Salla Allahu ‘aleihi wa sallem) var sex år gammal beslutade sig Aminah att besöka hans pappas, AbdAllah, grav i Yathrib. Både Barakah (radi Allahu amha) och Abd al-Muttalib försökte avråda henne, men Aminah var bestämd i sitt beslut.

Så en morgon begav de sig iväg, Aminah, Barakah (radi Allahu anha) och Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) med en stor kamel som var en del av en karavan som skulle till Syrien. För att skydda sitt barn från oro och smärta berättade hon inte att de var på väg till hans pappas grav.

Karavanen kom till en livlig plats. Barakah (radi Allahu anha) försökta glädja Aminah för hennes sons skull, mestadels av tiden hade den lille pojken Muhammed (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) sovit med armarna runt Barakahs (radi Allahu anha) hals.

Det tog karavanen tio dagar att nå Yathrib. Muhammad (SallAllahu ’aleihi wa sallem) blev lämnad hos hans morbröder från Banu Najjar medans Aminah åkte till AbdAllahs grav. Hon gick till graven varje dag i några veckor. Hon var överväldigad av sorg.

På vägen hem till Mekkah blev Aminah plötsligt sjuk, och hon fick feber. Halvvägs mellan Yathrib och Mekkah, på en plats som kallas al-Abwa stannade de. Aminahs hälsa blev snabbt mycket sämre. Under en kolsvart natt fick hon mycket hög feber. Hon ropade på Barakah med en chockad röst.

Barakah (radi Allahu anha) berättade:

”Hon viskade i mitt öra ’Å Barakah, jag kommer att lämna denna värld. Jag lämnar min son Muhammad och ber dig ta hand om honom. Han förlorade sin far när han var i min mage. Och nu håller han på att förlora sin mor framför sina egna ögon. Var som en mamma för honom, Barakah, och lämna honom inte.’ Mitt hjärta dunkade, och jag började snyfta och gråta. Barnet blev oroligt av mitt sörjande, och han började gråta. Han slängde sig in i hans moders armar och höll hårt fast vid dem. Hon gav ifrån sig ett sista jämmer, och förblev sedan tyst.”

Barakah (radi Allahu anha), sörjde, hon sörjde mycket. Med sina egna händer grävde hon en grav i sanden och begravde Aminah, hon fuktade sanden med de tårar som fanns kvar i hennes hjärta.

Barakah (radi Allahu anha) återvände med det lilla föräldralösa barnet och satte honom i hans farfars vård. Hon stannade i huset för att ta hand om Muhammad (salla Allahu ’aleihi wa sallem). När Abd al-Muttalib dog två år senare gick hon med barnet till hans farbror, Abu Talib, och hon fortsatte ta hand om hans behov tills han gifte sig med Khadijah (radi Allahu anha).

Barakah (radi Allahu anha) stannade hos Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) och Khadijah (radi Allahu anha) i ett hus som tillhörde Khadijah.

”Jag lämnade aldrig honom, och han lämnade aldrig mig” berättade hon.

En dag ropade Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) på henne:

”Ya Ummah! (han brukade alltid kalla henne för ”mamma”) Nu är jag en gift man, och du är fortfarande ogift. Vad skulle du säga om någon kom och frågade om din hand?”

Barakah (radi Allahu anha) tittade på Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) och sade:

”Jag ska aldrig lämna dig. Överger en mor sitt barn?”

Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) log och kysste hennes panna. Han tittade på sin fru Khadijah (radi Allahu anha) och sade till henne:

”Detta är Barakah. Hon är min mor efter min egen mor. Hon är resten av min familj.”

Barakah (radi Allahu anha) tittade på Khadijah (radi Allahu anha) som sade till henne:

”Barakah, du har offrat din ungdom för Muhammads (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) skull. Nu är det hans skyldighet att återgälda dig. För hans skull, och för min skull, gift dig innan du blir för gammal.”

”Vem ska jag gifta mig med?” frågade Barakah (radi Allahu anha)

”Ubayd ibn Zayd från stammen Khazraj från Ythrib har kommit för att fråga om din hand. För min skull, neka inte.”

Barakah (radi Allahu anha) accepterade frieriet, hon gifte sig med Uabyd ibn Zayd (radi Allahu anho) och for med honom till Yathrib. Där födde hon en son som de kallade för Ayman, sedan dess kallade folk henne för ”Umm Ayman”, ”Aymans mamma”.

Men hennes äktenskap varade inte särskilt länge. Hennes man dog, och hon återvände återigen till Mekkah för att leva där tillsammans med sin ”son” Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) i Khadijahs hus (radi Allahu anha).

I samma hus bodde under den tiden även Ali ibn Abi Talib (radi Allahu anh), Hind (radi Allahu anha) som var Khadijahs dotter från hennes första äktenskap, och Zayd ibn Harithah (radi Allahu anho).

Zayd (radi Allahu anho) var en arab från Kalb stammen, han blev bortrövad som liten pojke och förd till Makkah för att bli sold på slavmarknaden. Kahdijahs (radi Allahu anha) brorson köpte honom, och han fick sedan arbeta hos Kahdijah.

Zayd blev väldigt fäst vid Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem), och han ägnade sig åt att tjäna honom. Deras förhållande var inte olikt förhållandet mellan en far och hans son.

När Zayds (radi Allahu anho) pappa kom till Mekkah för att hämta sin son, fick Zayd välja mellan att stanna hos Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallam) eller åka med sin far. Zayds svar till sin far var:

”Jag ska aldrig lämna denna man. Han har behandlat mig nobelt, precis som en far behandlar sin son. Jag har aldrig känt mig som en slav. Han har tagit väl hand om mig. Han är snäll och kärleksfull mot mig, och vill mig mitt bästa. Han är den noblaste av oss, och den bästa människan. Hur skulle jag kunna lämna honom och åka med dig? Jag ska aldrig lämna honom.”

Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) förklarade sedan officiellt att Zayd var fri. Hursomhelst fortsatte Zayd (radi Allahu anho) att leva hos Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem), och han fortsatte ägna sig åt stå till tjänst för Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem).

När Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) blev välsignad med profetskapet, var Barakah (radi Allahu anha) och Zayd (radi Allahu anho) bland de första att tro på budskapet han spred. De, tillsammans med de andra tidiga muslimerna, kämpade mot Quraysh förföljelser.

Barakah (radi Allahu anha) och Zayd (radi Allahu anho) utförde ovärderliga tjänster i spridningen av islam. De spelade rollen som hemliga agenter och utsatte sig själva för Quraysh förföljelser och bestraffningar, samt riskerade sina liv för att skaffa information om Mushrikeens planer och sammansvärjningar.

En natt hade månggudsdyrkarna blockerat vägarna som ledde till Dar al-Arqam, där Profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) regelbundet brukade samla sina följeslagare för att lära dem Islams lära.

Barakah (radi Allahu anha) hade viktig information till Profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) från Khadijah (radi Allahu anha). Hon riskerade hennes liv genom att försöka ta sig till Dar al-Arqam. När hon kommit fram och framfört budskapet till profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) log han mot henne och sade:

”Du är välsignad Umm Ayman. Sannerligen har du en plats i Paradiset.”

När Umm Ayman gått iväg tittade profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) på sina följeslagare (radi Allahu anhoma) och frågade:

”Om någon av er önskar gifta sig med en kvinna från Paradisets folk, låt honom då gifta sig med Umm Ayman.”

Alla följeslagare förblev tysta och yttrade inte ett enda ord. Umm Ayman var varken vacker eller attraktiv. Hon hade nått en ålder av ca 50 år, och hon såg ganska klen ut.

Men Zayd ibn al-Harithah (radi Allahu anho) steg fram och sade:

”Å Allahs budbärare! Jag skall gifta mig med Umm Ayman. Vid Allah, hon är bättre än de kvinnor som har elegans och skönhet.”

Zayd och Umm Ayman (radi Allahu anhoma) gifte sig, och välsignades med en son som de gav namnet Usamah (radi Allahu anho). Profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) älskade Usamah (radi Allahu anho) som sin egen son. Han lekte ofta med honom, omfamnade honom och matade honom med sina egna händer. Muslimerna brukade säga:

”Han är den älskade sonens son”

Från en tidig ålder underkastade sig Usamah islam, och han blev senare given mycket ansvar från profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem). När han (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) emigrerade till Yathrib, senare känt som Medinah, lämnade han kvar Umm Ayman i Mekkah för att ta hand om en del saker i huset.

Senare emigrerade även hon. Hon gjorde en lång och svår resa genom öknen och bergen till fots. Hettan var outhärdlig, och sandstormar beslöjade vägen, men hon var envis, och hon kämpade med den moderliga kärlek hon hade för Muhammad (Salla Allahu ’aleihi wa sallem)

När hon kom fram till Medinah var hennes fötter såriga och svullna, och hennes ansikte var täckt av damm och smuts.

”Ya Umm Ayman! Ya Ummi” (Å mamma till Ayman! Å mamma!) Sannerligen finns det en plats för dig o Paradiset!” Utbrast profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) när han fick syn på henne. Han torkade av hennes ansikte och ögon, masserade hennes fötter, och borstade av hennes axlar med hans ödmjuka händer.

I Medinah ägnade sig Umm Ayman helhjärtat åt muslimernas affärer. I Uhud hjälpte hon till med vatten till de törstiga, och omhändertog de skadade. Hon gjorde sällskap med profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) till bland annat Khaybar och Hunayn.

Hennes son Ayman (radi Allahu anho), en hängiven följeslagare till Profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) dog vid slaget i Hunayn åtta år efter hijrah. Barakahs (radi Allahu anha) man Zayd (radi Allahu anho) blev dödad i slaget av Mutah i Syrien efter att ha hängivit sitt liv åt profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) och till islam.

Barakah (radi Allahu anha) var vid denna tidpunkt ca 70 år gammal, och hon spenderade mycket tid i hemmet. Profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallam), i sällskap av Abu Bakr (radi Allahu anho) och ’Umar (radi Allahu ’anho) besökte henne ofta, och han brukade fråga:

”Ya Ummi! Mår du bra?”

och hon brukade svara:

”Jag mår bra, å Allahs budbärare, så länge Islam mår bra.”

Efter att profetens (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) död brukade Barakah (radi Allahu anha) alltid ha tårar i sina ögon. Hon blev en gång tillfrågad:

”Varför gråter du?”

Hon svarade:

”Vid Allah, jag visste att Allahs profet skulle dö, men nu gråter jag eftersom att vi inte längre får ta del av fler uppenbarelser från Allah.”

Barakah (radi Allahu anha) var unik, hon var den enda som fått vara så nära profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem) genom hela hans liv, från födelse till död. Hon förblev djupt hängiven den nobla, vänlige och omsorgsfulle profeten (Salla Allahu ’aleihi wa sallem). Framförallt var hennes hängivenhet ägnad Islam stark och ståndaktig.

Hon dog under Uthmaans (radi Allahu anho) kalifat.

Hennes rötter var okända, men hennes plats i paradiset var fastställd…