Umar ibn Khattab del 1
Abdullah ibn Masud sa,
”Den av er som vill följa någon låt honom då följa de som redan har dött, för de som lever kan misslyckas i deras prövningar.”
Abdullah säger detta till generationen som kom efter sahaba, tabioon. Den näst bästa generationen. Han uppmanar dem att följa de som redan dött, Profetens kompanjoner. För det finns ingen garanti att den som lever kommer att klara de prövningar som kommer dennes väg. För det finns människor som gör gärningar av paradiset folk men innan de dör så lämnar de den vägen och begår gärningar som tillhör helvetets folk.
Det finns undantag till denna regel, för bland Profetens kompanjoner fanns de som blev lovade jannah. En av dessa var Umar ibn Khattab. Han var en man av jannah som levde ett liv som om han inte fått det löftet. En man vi kan lära oss så mycket av, något som även Profeten uppmuntrade till, för han sa,
“Ta de två som kommer efter mig som förebilder, Abu Bakr och Umar.” Saheh Sunan at-Tirmidhi, av shaykh al-Albani 3/200
Umar var den andra Khalifa, han tog över efter Abo Bakr död.
I en längre hadith står det att Profeten sa, ”Verkligen, den av er som lever länge nog kommer se fejder och dispyter, så ni måste hålla fast vid min sunnah och Khulafa ar.Rashideens sunnah, de som vägleder till det som är rätt. Håll fast vid det med allt ni har (det står ordagrant, bit fast med era kindtänder). Var vaksam vad gäller nya påfund i religionen, för varje bidah leder vilse.” [Abu Dawud]
Umar Ibn Khattab har en unik personlighet, och levde ett liv vi har mycket att lära oss ifrån.
Namn och familj
Hans namn var Umar ibn al-Khattab ibn Nufayl ibn Abdul-Uzza ibn Riyah ibn Abdullah ibn Qurut ibn Razah ibn Adiyy ibn Kaab ibn Luayy. Det är vid Kaab ibn Luayy som hans släktträd sammanfaller med profetens släktträd.
Han var gift med sju kvinnor under sitt liv och fick minst 13 barn. Han gifte sig med Zaynab bint Madhhoon redan innan islam och från henne fick han två av sina mest kända barn Abdullah och Hafsah (en av profetens fruar). Hans fru Zaynab blev troligtvis muslim innan Umar.
Hans kunya, Abu Hafs, kommer från hans dotter Hafsah. Det finns berättelser om att Umar dödat sin dotter innan islam men dessa är påhittade i efterhand. Ett annat bevis för detta falska påstående är att Hafsah var hans äldsta dotter och hon föddes innan islam och levde och frodades.
Efter han accepterade islam fick han även smeknamnet al-Farooq (den som kan skilja sanning från lögn).
Umar gifte sig med avsikten att få många barn. Han lär ha sagt, ”Jag kommer inte till kvinnor utav begär. Om det inte vore för att få barn hade jag inte haft behovet av att se en kvinna igen.”
Den sista kvinnan han gifte sig med var Ali ibn Abi Talibs dotter, Profetens barnbarn. Umar gick först till Abu Bakr och frågade om hans dotter, Umm Kulthoom men hon svarade, ”Jag är inte i behov av honom.” Aisha frågade då chockat, ”Nekar du Ameer al-Mumineen?” ”Ja, för han lever ett liv som är för hårt/enkelt.” Redan då fanns det kvinnor som tänkte på levnadsstandard. Umar fick då rådet att istället fråga Umm Kulthoom bint Ali. Ali tyckte först att åldersskillnaden var för stor men Umm Kulthoom tackade ja och tillsammans fick de barnen Zayd och Ruqayyah.
Hans äldre bror Zayd och systern Fatima blev muslimer innan Umar. Zayd blev muslim tidigt och höll sin islam hemlig. Han var en tyst och tillbakadragen man och vi finner inte mycket om honom i seerah. Han dog i slaget av Yamama. När Umar fann honom på slagfältet kände han en stark doft av mysk och sa, ”Du hann före mig två gånger; när du blev muslim och när du blev martyr.” När Umar brukade känna vinden i ansiktet kunde han känna lukten av mysk som påminde honom om hans bror.
Utseende och personlighet
Åsikterna om hur gammal Umar var går isär men han var minst 11 år yngre än Profeten.
Med arabernas ögon mätt var han vit med röd hudton. Han var skallig. Sidorna av hans mustasch var lång och när han blev äldre färgade han håret med henna. Han brukade tvinna håret på mustaschen när han var arg.
Umar var en man som stod ut bland män på grund av sin storlek. Han var längre än andra, så pass att det såg ut som om att han red på ett djur när han stod bredvid andra män. Han var väldigt stor, inte tjock utan muskulös med kraftig benstomme. Stora händer och fötter. Han var stark, en atlet och brottare. Han brukade till och med tävla i brottning, och vann oftast.
När han gick, så gick han fort, när han talade så talade han tydligt/högt och när han slog så orsakade han smärta.
Han hade en djup röst som hördes lång väg.
Hans framtoning skrämde fienden och till och med hans vänner. Folk var rädda för Umar. En gång när han var ute och gick med sina vänner så vände han sig om. Bakom honom gick en gravid kvinna, och utav rädsla fick hon missfall. Det blev en debatt om han var skyldig henne blodvite men då han inte gjort det med avsikt bestämde man att bayt al-mal skulle ge henne pengarna i stället.
Det unika med Umar var att trots hans storlek och framtoning så var han en man som hade lätt till tårar. Han var barmhärtig och ödmjuk. Stora starka män brukar ofta komma med en hård karaktär medan Umar som vi kommer att se var så mycket mer än så.
Innan islam
Umar hade en tuff uppväxt. Redan i ung ålder fick han ta mycket ansvar. Hans fars hårda uppfostran lämnade spår som Umar skulle minnas under hela sitt liv. AbduRahman ibn Hatib berättade om när han var med Umar och han sa, ”Jag brukade ta hand om al-Khattabs djur här (Dajnan) och han var väldigt hård. Ibland tog jag hand om djuren och ibland samlade jag ved.”
När han var khalifa och reste för att göra hajj och kom till Dajnan sa han, ”Det finns ingen gud vid sidan om Allah, den Högste, den Ärade, Den som ger vad Han vill till den Han vill. Jag brukade vakta al-Khattabs kameler i den här dalen, bärandes yllekläder (yllekläder då var styva och kliade). Han var hård/sträng, han brukade trötta ut mig när jag arbetade och slå mig om jag inte var bra nog. Och här är jag nu, ingen finns mellan mig och Allah.”
Det var inte bara faderns djur som han vallade utan även hans fastrars. En dag I Medina kallade Umar folket till mosken och när de samlats gick han upp och ställde sig vid mimbar och efter att ha prisat Allah och sänt frid till profeten sa han, ”Åh folket! Jag kommer ihåg när jag tog hand om mina fastrars djur och de gav mig en handfull av dadlar eller russin. Det skulle räcka till mig den dagen, vilken dag det var!” Att kalla någon till mosken utanför bönetiderna var oftast för att informera om något stort och viktigt men det Umar sagt hade inget annat syfte än att få ned honom på jorden. Påminna sig själv om vem han egentligen var.
När han kom ner från mimbar frågade Abdurrahman ibn Auf, ”Åh Amir al-Mumineen, det enda du gjorde var att förringa dig själv framför folket.”
Umar svarade, ”Ve dig, Awfs son. Jag satt och tänkte för mig själv, ”Du är en khalif, vem är bättre än dig?” Så jag ville påminna mig själv om vem jag är.” Enligt en annan källa, ”Jag märkte av något i mig själv, och ville ta ner mig på jorden igen.”
Shaytaan kan inte påverka oss så länge vi inte låter honom. Umar såg hela tiden till att laga varje spricka där shaytan skulle kunna ta sig in. Salaf brukade säga; "Det är en del av människans klokhet att hålla koll på sin tro och vara uppmärksam på vad som påverkar den." eller "Att känna igen hur shaytaan viskar till den." Umar var så vaksam att shaytan tillslut undvek honom.
En gång frågade Umar om tillåtelse om att komma in till Profeten när han satt med några kvinnor från Quraish. De höjde sina röster när de frågade om ekonomiskt stöd. När Umar bad om tillåtelse att komma in skyndade sig kvinnorna iväg och täckte sig. När Profeten lät Umar komma in så log han. Umar frågade då, ”Åh Allahs Sändebud! Må Allah bevara dig i lycka!” Profeten svarade, ”Jag förvånas över dessa kvinnor. När de hörde din röst så täckte de sig fort.” Umar sa, ”Åh Allahs Sändebud, du har större rätt att vara fruktad.” Sedan vände han sig mot kvinnorna och sa, ”Åh ni fiender mot er själva. Fruktar ni mig men inte Profeten?” De svarade, ”Ja, för du är rå och sträng i jämförelse med Profeten.” Vid det uttalandet sa Profeten, ”Vid Han som håller mitt liv i Sin Hand, när shaytan ser att du går på en väg så tar han en annan väg än din.” Sahih Bukhari
Umar var en av få som lärt sig läsa. Han var en duktig poet som tävlade i poesi, något araberna tyckte om att göra. Han hade lärt sig historia. Senare reste han till Syrien på sommaren och Jemen på vintern för att hämta varor för handel. Han var inte den bästa affärsmannen men gjorde tillräckligt med pengar för att leva ett bra liv.
Han var en duktig medlare och man kom till honom vid konflikter för att döma i olika dispyter mellan araberna innan islam. Han var vis, vältalig, stark och övertygande. Hans karaktärsdrag gjorde honom till en naturlig ambassadör för Quraysh.
Umar ogillade islam för att det var ett hot till det system som Mekka var byggt på och som gav staden en speciell status. För att skydda staden var han en av de som förföljde och trakasserade de första muslimerna.
En gång slog han en slavinna som blivit muslim tills piskan föll från hans hand. Först då stannade han upp för att vila. I en version sa han till henne, ”Jag slutade inte för att jag kände barmhärtighet utan för att jag blev trött.” Kvinnan svarade, ”Det var Allah som fick dig att sluta.” Abu Bakr som sett vad som hänt köpte kvinnan och släppte henne fri.
Umar accepterar islam
Det finns berättat att Profeten gjorde en du’aa’ innan Omar blev muslim. Ibn Umar berättade att Profeten brukade be, ”Åh Allah stärk islam med den som är närmast och mest älskad av Dig; Umar ibn Khattab eller Abu Jahl Ibn Hisham.” at-Tirmidhi
Det finns några olika händelser där man kan se hur Umars inställning till islam börjar förändras.
Umm Abdullah bint Hantamah sa, ”När vi var på väg för att emigrera till Abessinien, kom Umar, som brukade vara obarmhärtig i sina trakasserier mot oss, och ställde sig och såg ner på mig, ”Ska du ge dig av, åh Umm Abdullah?” Jag svarade, ”Ja, du har förföljt och förtryckt oss och vid Allah vi ska ge oss ut i Allahs land tills Allah ger oss en utväg.” Hon var arg. Vi måste komma ihåg att det var extremt ovanligt att folk flyttade från sina hem på den här tiden. Umar blev chockade och svarade, ”Må Allah vara med er.” Jag såg en vänlighet i honom som jag inte sett förut. När Amr ibn Rabeeh, som varit borta på ärenden kom tillbaka, berättade jag för honom vad som hänt och han frågade, ”Det verkar som att du har hopp om att Umar ska bli muslim?” Jag sa, ”Ja.” Han sa, ”Han kommer inte bli muslim förrän al-Khattabs åsna blir muslim.”
När Ámr bin Al-As kom tillbaka från Abessinien hade Umar blivit muslim.
Abdullah ibn Umar hörde aldrig hans far tro något förutom att det var som han trodde. En gång när de satt tillsammans gick en vacker man förbi och Umar sa, ”Om inte jag har fel, följer den mannen fortfarande de otrognas sätt eller så var han deras spåman. Kalla på honom.”
När mannen kom så berättade Umar för honom vad han trodde. ”Jag har aldrig varit med om en dag då en muslim fått utstå en sådan anklagelse.” svarade mannen, tydligt förnedrad av frågan.
”Jag kräver på att du säger sanningen,” sa Umar som då var Khalifa.
”Jag var en spåman innan islam.” svarade han.
”Berätta för mig om det märkligaste din jinn sa till dig,” bad Umar.
”En dag när jag var på marknaden så kom min jinn till mig och sa något som kan sammanfattas som att jinnen var förtvivlad och rädd. (Jag har valt att inte översätta denna del ordagrant, endast andemeningen då Jinnerna pratar på ett speciellt sätt som är svårt att översätta.)
Umar svarade honom, ”Han har rätt. En dag när jag var i närheten av avgudarna kom en man med ett djur som han offrade till dem. Avguden (dvs jinnen som bodde i den) skrek på ett sätt som jag har aldrig hört förut, ett skrämmande ljud. Den skrek något som kan sammanfattas som, ”Åh du djärva onda man! Något nytt har kommit. En vältalig man säger att det inte finns någon gud värd att dyrka förutom Allah.”
Folket flydde när det här hände men jag sa, ”Jag kommer inte gå härifrån förrän jag vet vad som händer.” Så kom skriket igen, ”Åh du djärva onda man! Något nytt har kommit! En vältalig man säger att det inte finns någon gud värd att dyrka förutom Allah.” Jag gick därifrån och några dagar senare sa man att en profet hade kommit.” Bukhari no 3866
Umar är känd för sin firasa, intuition, en förmåga att bara genom att se på människor kunna läsa dem. Han har även sagt, ”Frukta den gudfruktiges (momin) intuition för den gudfruktiges (momin) intuition säger sanningen.” Ibn Qayyim gav definitionen ”Det är ett ljus som Allah ger den troendes hjärta, med vilken han skiljer på sanning och lögn, fördel och nackdel, den ärlige från lögnaren.” Madarij al-Salikin 2/453
Följande berättelse finns det lite olika versioner på, i en version blir han muslim i slutet men i denna version så är det ännu en tankeväckare och ett möte med islam.
Umar sa, ”Jag brukade hålla mig borta från islam och muslimerna. I jahiliya tyckte jag mycket om vin, som jag drack ofta. Vi var några som brukade träffas nära Umar ibn Abd ibn Umaran al-Makhzumis hem. En natt gick jag ut till vårt ställe men när jag kom fram var det ingen där. Jag gick vidare till en vinförsäljare i Mecka som jag kände och hoppade på att hitta någon att dricka med. Men ingen var där så jag bestämde mig för att gå och göra tawaf runt Kabah. När jag kom fram fann jag Profeten stå och be. Han var vänd mot Sham, så att han hade kaba mellan sig själv och Sham, mellan den svarta stenen och Yemen hörnet.” Jag tänkte i mitt inre, ”Vid Allah, jag ska lyssna på vad Muhammed har att säga i natt. Om jag kommer nära nog som kommer jag att överraska honom.” [Vi måste komma ihåg att Quraish gjorde allt för att överrösta koranen, eller uppmuntrade varandra till att hålla för öronen när koranen reciterades så många hade inte hört Allahs ord.] Så jag gick under tyget som hänger ner över Kabah och rörde mig sakta tills jag det enda som var mellan mig och Profeten var Kabahs tyg. När jag hörde Quran reciteras blev mitt hjärta mjukt och jag började gråta. Jag kände hur det gjorde ett avtryck i mig som vackraste poesi.” Profeten reciterade surah Haqqah och precis när Umar tänkte detta reciterades ayahn;
Förvisso är detta ett ädelt Sändebuds ord, inte ord av en poet - få är de ting ni tror på! 69:40-41
Umar blev chockad och tänkte att han är en trollkarl trots allt som vet vad han tänker. Då reciterade Profeten nästan ayah; ”Inte heller ord av en spåman – få är de ting ni ägnar eftertanke åt. Detta är en uppenbarelse från världarnas Herre!” 69:42-43
Umar var chockad och tog sig därifrån. Han var så chockad av det som hänt att han till och med blev sjuk under en tid. Hela hans världsbild höll på att rämna. Han var den som förde Quraish talan, den som försvarade deras sätt och nu kom det här. Under denna tid går Abo Jahl ut och lovar 100 röda kameler till den som dödar Profeten. Kanske gjorde han det nu för att maktbalansen höll på att skifta i och med att Hamzah blivit muslim. Som ett sätt att få stopp på islam innan det gått för långt. I en välkänd version om när Umar blev muslim börjar det med att han tar sig an uppdraget. Denna fitnah som splittrar Quraish måste få ett slut.
Anas, en av Profetens kompanjoner, berättade att tre dagar efter att Hamzah konverterat till islam gick Umar ut med ett svärd i högsta hugg. Han var arg för att Profeten splittrat hans samhälle. En man från Bani Zuhrah mötte honom och frågade:
”Vart skall du gå, Umar?” Umar svarade: ”Jag vill döda Muhammed så att Mekka blir som det alltid varit.” Mannen sa: ”Hur skall du klara dig undan från Bani Hashim och Bani Zuhrah (två stammar som skyddade Profeten) efter att du har dödat honom?” Umar tittade på honom och sa: ”Jag kan bara tro att du har konverterat.” För att skydda profeten sa mannen: ”Borde inte du ordna upp i ditt eget hushåll först? Din svåger och din syster har blivit muslimer och övergett din religion.”
I ilska vände Umar stegen mot systerns hem istället. Hon hade besök av en man vid namn Khabbab. De satt och reciterade Surah Ta-Ha. När Khabbab hörde att Umar närmade sig gick han och gömde sig. Fatima gömde skriften under sängen och bad Umar komma in.
”Vad var det för mumlande jag hörde?” frågade Umar med sin djupa stämma. Fatima svarade: ”Ingenting, vi pratade bara lite.” Umar frågade: ”Jag hörde något. Kanske har ni konverterat?” På det svarade Umars svåger, Saeed, ”Umar, tänk om sanningen inte finns i din religion!” Umar brottade ned Saeed och satte sig gränsle över hans bröst. Fatima skyndade sig fram och försökte få undan Umar. I tumultet slog han till även henne så att hon började blöda. Fatima sa argt: ”Åh du fiende till Allah, slår du mig bara för att jag endast tror på Allah?” ”Ja,” svarade Umar.
”Gör vad du vill för jag vittnar att det inte finns någon gud värd att dyrka vid sidan om Allah och Muhammed är Hans Sändebud. Vi har blivit muslimer vare sig du vill det eller ej.” Someya och hennes man hade redan blivit dödade på grund av deras tro så nu satte sig även denna familj i samma fara.
Men när Umar såg blodet på Fatima ställde han sig upp och satte sig ner på stolen. ”Ge mig det som ni läste så att jag får läsa det,” sa han.
”Nej, det tänker jag inte göra,” svarade Fatima.
”Ve dig, det du sa påverkade mig. Ge skriften till mig så att jag kan läsa vad som står. Jag ger dig mitt ord, jag kommer lämna tillbaka den till dig så du kan lägga undan den sen,” sa Umar.
Fatima svarade: ”Du är inte ren och `ingen kan röra de förutom de rena,´så gå upp och tvätta dig”
Umar tvättade sig varefter han tog skriften och läste från Surah Ta-ha. Det första han läste var, I Allahs den Barmhärtige Förbarmarens namn. Quraish sa bara i Allahs namn, de kände inte till de andra namnen. Umar reflekterade över de vackra namnen och fortsatte läsa tills han kom fram till ayah fjorton:
”Jag är Allah! Ingen gudom finns utom Jag. Dyrka Mig därför och förrätta bönen för att minnas Mig!”
Umar tittade upp från skriften och sa: ”Ingen borde dyrkas vid sidan av Den som sagt det här. Visa mig vägen till Muhammed.”
De orden fick Khabbab att komma fram från sitt gömställe och han sa: ”Var glad, Umar! För jag hoppas att du är svaret på den du´a som Profeten gjorde på torsdagsnatten: ”Åh Allah, stärk Islam med Umar ibn al-Khattab eller Ámr ibn Hisham.”
Umar gick mot Arqams hus där Profeten befann sig. Vid dörren stod Hamzah, Talha och några andra av Profetens kompanjoner. Hamzah sa: ”Det är Umar. Om Allah vill gott för honom kommer han att bli muslim, men om Allah vill annat kommer det inte bli lätt att döda honom.” De tog tag i Umars arm och tog med honom in till Profeten.
”Släpp honom,” sa Profeten, sedan ställde han sig upp och drog ett bestämt tag om Umars kläder. Han fick ned honom på knä så att de stod öga mot öga. ”Vad får dig att komma hit, åh son till Khattab? Vid Allah, kommer du inte att ge upp förrän Allah besöker dig med vanheder och straff!”
Umar svarade: ”Åh Allahs budbärare, jag har kommit för att vittna om att jag tror på Allah och att du är Hans Sändebud och jag tror på att det du har fått är från Allah.”
Profeten gjorde takbir varpå muslimerna visste att Umar blivit muslim. I en annan version säger de takbir så högt att det hördes ut på Mekkas gator varpå de var tvungna att ge sig av.
Att Hamzah ibn Abi Talib och Umar ibn al-Khattab blivit muslimer gav muslimerna hopp, för de förstod att dessa skulle kunna Profeten och jämna ut maktbalansen en del.
Umar ville nu genomgå samma svårigheter som hans bröder och systrar fått genomlida åren innan. Han ville att alla skulle veta att han underkastat sig Allah. Umar berättar,
”När jag omfamnade islam kom jag att tänka på Profetens ärkefiende, Abo Jahl. Så jag gick till min farbror, Abo Jahls hem och knackade på hans dörr. När han öppnade dörren berättade jag för honom att jag konverterat till islam. Han tog avstånd från mitt beslut varpå han slängde igen dörren framför mitt ansikte.” Det här var ingenting, så jag gick vidare till en annan av Quraish ledare. Jag kallade ut honom och han kom. Jag sa samma sak till honom som jag sagt till min farbror, han besvarade mig på samma sätt, varpå han stängde dörren i mitt ansikte. Jag sa, ”Det här är ingenting, muslimerna blir slagna men jag blir inte slagen.”
En man sa till mig, ”Vill du att folket ska känna till ditt accepterande av islam?” Jag sa, ”Ja.” Han sa, ”När folket har samlats vid al-Hijr gå till den och den, en man som aldrig kan hålla en hemlighet, och säg till honom, bara er emellan, ’Jag har konverterat, ’ för det är sällan han håller en hemlighet.”
När han kom fram var folket redan samlade vid al-Hijr. Umar sa så att endast han och mannen kunde höra, ”Jag har konverterat.” Han sa, ”Är det sant?” ”Ja”, svarade Umar. Han skrek ut så högt han kunde, ”Ibn al-Khattab har blivit avfälling (dvs muslim).” Umar försökte rätta honom och sa, ”Nej, jag har underkastat mig Allah.”
Männen sprang fram till honom, han började slå dem och de slog honom medan folket samlades omkring dem. Slagsmålet höll på tills Umar började bli trött, då drog han tag i Utbah och satte sig på honom och körde in sina fingrar i hans ögon varpå han sa, ”Säg till folket att backa eller så plockar jag ut dina ögon.” Utbah ville gärna behålla sina ögon så han skrek åt folket att backa. Det gick en liten stund tills folket kommer tillbaka och hoppar på honom igen. Så här höll det på en stund tills Umars morbror fick syn på folksamlingen, ”Vad är det där för samling?” Någon sa, ”Umar har konverterat.” Han ställde sig upp på al-Hijr och visade handflatan av handen, ”Jag hjälper min systers son.” De skingrades bort från Umar men han ville inte att muslimerna skulle utstå slag om inte även han själv fick utstå detsamma, så han sa, ”Det som hänt mig är ingenting.” Han gick iväg till min morbror och sa, ”Din hjälp är inte accepterad”, därefter fortsatte han att slå och bli slagen tills Allah stärkte islam.
Detta fortsatte tills As ibn Amr stoppade slagsmålet. Han sa till folket att låta Umar vara ifred med sin religion. Om de inte slutade så skulle hans stam att hämnas så han sa till alla att gå hem. Umar lär ha sagt att om de ändå funnits 300 muslimer då hade de haft en chans, det var en av dessa saker som Umar sa som sedan blev av för i slaget av Badr så var det 313 muslimer som slogs mot ca 1000 män från Quraish.
På många olika sätt ändrades muslimernas situation drastiskt efter att Umar accepterat sanningen. Ibn Al-’Abbas frågade Umar hur han fått titeln Al-Faroq (den som skiljer sant från falskt), han svarade, ”Efter att jag omfamnat islam frågade jag Profeten, ’Är det inte vi som är på den Rätta Vägen här och i Nästa Liv?’ Profeten svarade mig, ’Självklart! Jag svär vid Allah i vars Hand min själ ligger, att du har rätt om denna värld och Nästa.’
Därför frågade jag Profeten, ’Varför måste vi då hålla vår verksamhet hemlig (islam), Jag svär vid Allah som skickat dig med sanningen att vi ska sluta dölja vår tro, istället ska vi tillkännage denna nobla sanning öppet.’
Därefter gick vi ut i två olika grupper, ena gruppen leddes av Hamzah och den andre av mig. Mitt på dagen styrde vi våra steg mot den Heliga Moskén så att de otrogna från Quraish kunde se oss, deras ansikten bleknade och de blev otroligt nedstämda och förargade. Det var då som Profeten gav mig smeknamnet Al-Faroq.”
Abdullah ibn Masud brukade säga, ”Att Umar blev muslim var en seger, hans Hijrah var en triumf och hans ledarskap var en barmhärtighet. Vi kunde inte be vid Kabah förrän Umar blev muslim. När han blev det kämpade han mot Quraish tills han kunde be vid Kabah och vi bad bredvid honom.” A-Tabaqat nr 270
Umars konvertering var en stor seger för islam. Muslimerna som tidigare dolt sin dyrkan kunde nu gå ut och dyrka Allah i den Heliga Moskén.
Suhaib bin Sinan sa att det inte var förrän efter Umars accepterande av islam som vi avslöjade vårt Kall, vi samlades och gick runt Kabah i den Heliga Moskén, fritt. Vi vågade stå upp för våra rättigheter och kunde till och med hämnas för en del av den orättvisa vi utsatts för.
Umar blev muslim sex år efter Muhammeds profetskap. Han var då runt tjugosex år gammal. Umar sa. ”Jag kommer ihåg när jag blev muslim, det fanns bara 39 muslimska män med Allahs Sändebud och jag blev den 40de.” Umar kände dock inte till alla män då många som blev muslimer berättade inte om det för någon utav rädsla för de otroende. Han räknade inte heller in de 11 kvinnor man kände till då de var svaga.
Källor;
Jag har använt mig av en hel del olika källor. Både skriftliga och audio. Jag tycker om att höra från olika personer och läsa från olika kända källor för att dyka ner djupt i ett ämne så här kommer min lista;
Kommentarer