Umar ibn Khattab del 3

 Profetens rådgivare

I en hadith från Tirmidhi lär vi oss att Profeten sa, ”Varje Sändebud har två rådgivare i himlen och två rådgivare på jorden. Mina rådgivare i himlen är Jibril och Mikail och mina rådgivare på jorden är Abu Bakr och Umar ibn Khattab.”  Sunan Tirmidhi, Hadith: 3680

Vi finner många berättelser där Profeten ber sina kompanjoner om råd i olika situationer några har jag redan nämnt. Hans främsta rådgivare var Abu Bakr och Umar ibn Khattab. De kunde inte vara mer olika i sina åsikter och i deras personlighet. De var aldrig överens, till den grad att Umar ibn Khattab sa till Abo Bakr, ”Jag tror inte att du har någon egen åsikt, din åsikt är bara att vara emot min åsikt.”

Profeten sa till och med i en hadith från Bukhari, ”Om ni två är överens i en sak så kommer jag att hålla med er.”

För att kunna se på en situation från olika synvinklar är det mest gynnsamt att ha rådgivare som är olika.  

Jihad med Profeten

Umar var en få som deltog i varje slag med Profeten. Det är en unik ära att ha krigat sida vid sida med Profeten i slag efter slag. Återigen har jag valt ut några berättelser om Umar från dessa krig.

Slaget vid Badr var inget planerat krig när Profeten berättade om att en blodig konfrontation var oundviklig samlade han sina män och bad om råd. Abo Bakr och Umar var de första att försäkra Profeten om deras oreserverade lydnad i det han befallde. Under det slaget dödade Umar sin morbror al-As ibn Hisham. Och som jag skrev om i del 2 så var det Umar som kom med förslaget att döda de krigsfångar som omhändertogs efter slaget.

Bland fångarna fanns Suhayl ibn Amr, Quraish språkrör.  ”Åh Allahs sändebud låt mig slå sönder Suhayls framtänder så att hans tunga kommer att hänga ut och så att han aldrig kan ge tal emot dig igen,” sa Umar när han såg honom bland de tillfångatagna. Profeten sa, “Jag kommer inte att stympa honom, och det för att Allah inte ska stympa mig även om jag är en profet. Kanske kommer det komma en dag då han kommer att tala på ett sätt som du inte kan kritisera.” Den dagen kom efter att Profeten dött när många i Mekka var på väg att lämna islam. Muslimernas guvernör i Mekka, Atab ibn Usayd hade till och med gömt sig i sitt hem utav rädsla. Då ställde sig Suhayl ibn Amr upp och lovprisade Allah sedan nämnde han Profeten död och sa, ”Det gjorde endast islam starkare för vi kommer att hugga huvudet av den som vill orsaka problem.”

I en längre hadith där Profeten talar till de otrogna som dött i slaget av Badr så frågade Umar, ”Åh Allahs Sändebud talar du till människor som endast är ruttnande lik?” Profeten svarade, ”Du hör inte det jag säger bättre än vad de gör, men de kan inte svara.” Musnad Ahmed

Så har vi en berättelse som visar på Umars firasa. När Umayr ibn Wahb kom till Medina efter slaget av Badr för att döda Profeten så var det Umar som fick syn på honom och anade oråd. Umayrs kamel hade stannat framför mosken och med svärdet vid sin sida gick han ner från kamelen. Umar gick till Profeten och sa, ”Åh Allahs profet, Allahs fiende, Umayr ibn Wahb, har kommit med sitt svärd vid sin sida.” Profeten sa till Umar att ta in honom. Umar tog ett hårt tag om Umayrs svärdsbälte och sa till de från Ansar som var närvarande att sätta sig med Profeten som ett skydd mot denna onda man. När profeten såg att Umar hade ett fast grepp om Umayrs nacke med hjälp av svärdsbältet sa han åt honom att släppa taget. ”Kom Umayr och sätt dig,” sa profeten istället.

”God morgon [Animu sabahan]”, sa Umayr.

”Allah har välsignat oss med en hälsning som är bättre än det, åh Umayr. Det är en hälsning av fred vilken även är hälsningen som folket i paradiset säger.”

”Vid Allah, åh Muhammed, jag har nyligen lärt mig det.”

”Varför har du kommit?” frågade profeten

”Jag har kommit för att be dig att vara snäll av mot en av dina fångar [hans son].” sa Umayr.

”Och svärdet som du har hängande runt dig?” frågade profeten.

”Må Allah förvanska dem, de gjorde oss ingen nytta.” svarade Umayr.

”Säg saningen isället. Varför har du kommit?” fortsatte Profeten.

”Det var enda anledningen,” sa Umayr.

”Nej! Du satt med Safwan ibn Umayyah vid Hijr och tänkte på alla som dödats vid slaget av Badr. Och sa du sa, hade det inte varit för mina skulder och mina barn så hade jag rest iväg och dödat Muhammed. Så Safwan lovade att betala dina skulder och ta hand om dina barn om du dödar mig. Allah kommer att förhindra dig från att döda mig.”

Utan att vänta sa Umayr, ”Jag vittnar om att du är Allahs Sändebud. Åh Allahs Sändebud, vi brukade håna dig för de uppenbarelser du fick från himlen men det du säger visste endast jag och Safwan. Vid Allah jag vet att det är Allah som berättat för dig. Prisad vare Allah som väglett mig till islam och ledde mig till islam på det här sättet.” Efter att han sagt shahada sa profeten, ”Lär er broder religionen, lär honom koranen och låt hans fånge gå fri.”

Umayr bad om tillåtelse att återvända till Mekka för att kalla folket till islam. Tidigare hade han förhindrat folk från att höra sanningen. Han hade varit hård mot muslimerna och nu ville han gottgöra.

I Mekka gick Safwan runt och sa att de snart skulle höra goda nyheter som skulle få dem att glömma förlusterna från Badr. Istället kom Umayr med nyheten om att han blivit muslim vilket fick Safwan att svära att han aldrig mer skulle prata eller hjälpa honom.

Under slaget av Uhud finns en incident som sker efter slaget är över. Ryktet om att Profeten dött hade spridit sig. Han var sårad men vid liv uppe på berget tillsammans med en grupp kompanjoner. Så ropar Abu Sufyan, ”Är Muhammad bland er?” Profeten sa, ”Svara honom inte.” Abu Sufyan ropar ut igen, ”Är Abu Quhafas son (Abu Bakr) bland er?” Ännu en gång sa profeten, ”Svara honom inte.” ”Är al-Khattabs son bland er?” ropade Abu Sufyan, när ingen svarade sa han, ”De måste ha dött för om de var vid liv så skulle de ha svarat.” Umar kunde inte hålla sig tyst längre så han ropade tillbaka,” Du ljuger, Åh Allahs fiende! Allah har bevarat det som kommer att bli din förnedring.” Abu Sufyan ropar då tillbaka, ”Hubal [en av Quraish gudar] har segrat!” ”Svara honom,” sa Profeten. ”Vad ska vi säga,” frågade de. ”Säg att Allah är Större och Mäktigare.” Abu Sufyan ropade då, ”Vi har al-Uzza och ni har ingen Uzza.” ”Svara honom,” sa profeten igen. ”Vad ska vi säga,” frågade man. Han sa, ”Säg att Allah är den som ser efter oss [mawla] och ni har ingen som ser efter er.”

”Efter denna dag är vi lika, men kriget är inte över. Ni kommer att finna stympade kroppar som jag inte har beordrat men inte heller sörjer jag det,” svarade Abu Sufyan.  

I en annan återberättelse så säger Umar, ”Det finns ingen likhet. Våra döda är i paradiset medan era döda är i Helvetet.” Abu Sufyan frågar då, ”Jag ber dig, vid Allah, dödade vi Muhammed, åh Umar?” ”Nej, vid Allah. Han hör det du säger.” Abu Sufyan sa då, ”Jag litar mer på dig än på ibn Qamiah.” Ibn Qamiah var den som sagt att han dödat Muhammed.

Att Abu Sufyan frågade först efter Profeten sedan Abu Bakr sedan Umar visar på att även de otrogna erkände deras status hos muslimerna.

Vid slaget av Banu al-Mustaliq höll en konflikt mellan Ansar och Muhajirin att blossa upp, men Profeten stoppade det när han sa, ”Sluta det ni kallar till tillhör tiden innan islam (där lojaliteten var till klanen oavsett vad).” När hycklaren Abdullah ibn Ubay hörde det sa han, ”När vi kommer tillbaka till Medina ska den som är mest ärad (menade sig själv) driva ut den som är mindre värd (menade Profeten).” När Umar hörde det gick han till Profeten och sa, ”Åh Allah sändebud tillåt mig att hugga av denne hycklares huvud.” Profeten sa då, ”Låt honom vara för jag vill inte att folk ska säga att Muhammed dödar sina kompanjoner.”

Under fredsfördraget vid Hudaybiyyah var Umar bland de som ifrågasatte villkoren i kontraktet. Han tyckte det var ofördelaktigt gentemot muslimerna. Ett av villkoren var att muslimer som anslöts sig till Medina skulle skickas tillbaka. Quraish däremot behövde inte skicka tillbaka muslimer som lämnat islam och återvänt till Mecka. Just när de står och förhandlar om denna punkt kommer en muslim springandes från Mecka. Han hade hållits fången av sin far som just nu stod och förhandlade med Profeten. Han skyndade sig fram och trodde han äntligen blivit räddad. Profeten försökte få Quraish att göra ett undantag för honom men de vägrade.

Umar var starkt emot denna överenskommelse så han gick till Profeten och sa, ”Är inte du Allahs Sändebud?” ”Ja,” svarade Profeten. ”Är inte vi muslimer?” sa Umar. ”Ja,” svarade Profeten. ”Är inte de månggudadyrkare?” ”Ja,” svarade Profeten. ”Varför ska vi då acceptera ett sådant förödmjukande avtal?” ”Jag är Allahs tjänare och Hans Sändebud, jag kommer aldrig att gå emot Hans order och Han kommer aldrig att överge mig.” svarade Profeten. Men Umar stannade inte där, han fortsatte, ”Sa inte du att vi skulle göra tawaf runt Kabah?” ”Ja men jag sa inte att det skulle ske i år.” sa Profeten. ”Nej,” svarade Umar. ”Du kommer att få besöka Kabah och göra tawaf.” sa Profeten. Umar gick därefter till Abu Bakr och sa, ”Åh Abu Bakr är inte han Allahs Sändebud?” ”Ja,” svarade Abu Bakr. ”Är inte vi muslimer?” frågade Umar. ”Ja,” svarade Abu Bakr. ”Är inte de månggudadyrkare?” frågade Umar. ”Ja,” sa Abu Bakr. ”Så varför ska vi acceptera det här förnedrande avtalet?” frågade Umar. Abu Bakr satte ner foten och sa, ”Lyssna på honom, för jag vittnar om att han är Allahs Sändebud, och sanningen är det han bestämmer. Han kommer aldrig gå emot Allahs ordet och Allah kommer aldrig att överge honom.”

Profeten övertygade tillslut de som var skeptiska till avtalet och övertalade dem att det låg i deras intresse. Att det var början till segern för islam. Allah skulle ge de svaga och förtryckta en väg ut, så som Abu Jandal.

Umar lärde sig från detta att respektera ärliga åsikter, något vi ser honom praktisera under hans khalifat. Hans upprördhet och ifrågasättande berodde inte på att han inte trodde eller för att han inte respekterade Profeten. Det berodde på att han inte förstod hur detta avtal skulle kunna gynna muslimerna och islam när han förstod visdomen bakom fredsavtalet så sa han, ”Jag fortsatte att ge allmosor, fasta, be och frige slavar på grund av det jag gjorde den där dagen. Utav fruktan för de ord jag sa, jag hoppas det ledde till något gott.” Det här är så fint för när Umar kände att han gjorde något fel så ledde det honom till att bli ännu bättre i sin dyrkan. Hans misstag ledde till att han pushade sig själv till att bli en bättre människa.

När Quraish bröt fredsavtalet genom att attackera en stam som var allierad med muslimerna skyndade sig Abu Sufyan till Medina för att förnya kontraktet. Han gick först till sin dotter Um Habiba men det hjälpte inte. Sedan gick han till Profeten men fick inget svar. Sedan till Abu Bakr men han svarade bara, ”Jag kommer inte att göra det.” När han väl kom till Umar ibn Khattab sa Umar, ”Ska jag medla mellan dig och Allahs Sändebud? Vid Allah om det enda jag hade var en liten myra så skulle jag kriga mot dig med den.”

Hatib ibn Abi Baltaah skrev ett brev för att varna Quraysh om förberedelserna som muslimerna gjorde för att marschera mot Mekka. Det var en hemlig förberedelse så mycket omsorg lades i att det inte skulle nå Mekka. Hatib skrev brevet i hopp om att Quraish skulle skona hans familj i mekka som var utan skydd från någon stam. Profeten fick reda på detta och kallade på Ali och Miqdad och bad dem stoppa kvinnan som bar brevet.  När de väl var tillbaka med brevet och de stod samlade kring Hatib säger Umar, ”Å Allahs Sändebud låt mig hugga av huvudet av denna hycklare!”

Men Profeten svarade, ”Han närvarade vid Badr och du vet inte men kanske tittar Allah på de som närvarade vid Badr och säger, ”gör vad du vill för Jag har förlåtit dig.”

Straffet för spionage är döden men Profeten tillät det inte då Hatib varit med vid slaget av Badr. Det var inte enda gången som Umar hade lösningen med att hugga av folks huvuden men varje gång så stoppade Profeten honom. Umars ilska var på grund av kärlek till Allah och Hans profet därför försvann den med Profetens order om en annan väg.  

När muslimerna tillslut står utanför Mecka och Abu Sufyan fruktar för sitt liv är det profetens farbror, Abbas som ger honom skydd. Han säger åt honom att dölja sitt ansikte och sätta sig på bakom honom på åsnan. Som visade sig vara Profetens åsna. Så red de förbi folk för att komma fram till Profeten. När de såg att det var Profetens farbror som red på Profetens åsna så lär de dem rida vidare. Tills Umar såg ekipaget och kände igen Abu Sufyan. ”Abu Sufyan, Allahs fiende! Prisa gud som har gett dig till mig när det inte finns något fredsavtal eller överenskommelse.” De skyndade sig fram till Profeten  och Umar sa, ”Åh Allah sändebud! Det är Abu Sufyan. Allah har gett honom till oss och det finns inga fredsavtal eller överenskommelser. Låt mig hugga av hans huvud!”

Abbas var emot det och sa att han erbjudit honom sitt skydd. De började diskutera fram och tillbaka om Abu Sufyans öde till Abbas säger. ”Vänta Umar. Vid Allah om han var från Banu Adiy så skulle du inte säga så här men du vet att han är från Banu Manaf.” Det får Umar att stanna upp och säga. ”Åh Abbas! Vid Allah den dag du blev muslim var kärare för mig än om min egen far skulle blivit muslim och enda anledningen till det var för att jag visste att Profeten uppskattade det mer än om al-Khattab skulle blivit muslim.”

Därpå sa Profeten till Abbas att ta med sig Abo Sufyan till sitt tält och komma tillbaka på morgonen. Abo Sufyan blev muslim och resten är historia som de säger.