Det var fjärde året efter Hijra. Profetens stad var fortfarande under farliga omständigheter både inifrån och utifrån. Inifrån hade den inflytelserika judiska stammen, Banu anNadir, brutit sitt avtal med Profeten (frid över honom) och de hade planer på att döda Profeten (frid över honom). På grund av detta blev de förvisade från staden. Detta var i månaden Safar.
Två månader av oroligheter passerade ganska lugnt. Sedan fick Profeten (frid över honom) ta emot nyheter att stammar från Najd planerade en attack. För att i förväg lägga beslag på dem så samlade Profeten (frid över honom) en styrka på fyrahundra män för att ge sig österut, han (frid över honom) lämnade Uthman ibn Affan som befäl i staden. Bland denna styrka var den unga mannen Abbad ibn Bishr, från Medina.
När man kom fram till Najd, så såg Profeten (frid över honom) boningarna av de fientligt inställda stammarna konstigt ödsliga, det var tomt. Endast kvinnorna var där. Männen hade åkt till bergen. Några av dem omgrupperade sig och förberedde sig för strid. Tiden för Salat al-Asr (eftermiddagsbönen) kom. Profeten (frid över honom) oroade sig att dem fientligt inställda stammännen skulle dyka upp o attackera dem medan dem bad. Han (frid över honom) anordnade Muslimerna i rader och delade upp dem i två grupper och utförde bönen som kallas för Salat al-Khawf (Rädsla Bönen). Med den ena gruppen utförde han (frid över honom) en rakah medan den andra gruppen stod o vaktade. För den andra rakah så bytte grupperna platser. Varje grupp gjorde klart deras bön med en rakah efter att Profeten (frid över honom) var klar...
När man skådade den disciplinerade ordningen hos Muslimerna så blev dem fientligt inställda stammännen obehagliga till mods och rädda. Profeten (frid över honom) hade gjort hans hållning känt nu, och någonting av hans uppdrag var nu känt, i första hand, i de centrala Höglandet av Arabien varifrån han (frid över honom) försvann fridfullt.
På vägen tillbaka slog Profeten (frid över honom) läger i en dal för natten. Så fort Muslimerna hade fått deras kameler till rätta så frågade Profeten (frid över honom): "Vem kommer att hålla vakt inatt?" "Vi, Allahs Sändebud, ” sa Abbad ibn Bishr och Ammar ibn Yasir, de både hade parats ihop som ”bröder” av Profeten (frid över honom) när han (frid över honom) anlänt till Medinah efter Hijra.
Abbad och Ammar gick iväg till dalgångens början för att påbörja deras plikt. Abbad såg att hans ”broder” var trött så han frågade honom: "Vilken del av natten önskar du sova, den första eller andra?" "Jag ska sova den första delen av natten, ” sa Ammar som snabbt somnade intill sin ”broder” Abbad.
Natten var klar, lugn och fridfull. Det verkade som att stjärnorna, träden och alla stenar firade och prisade i tystnad deras Herre. Abbad kände sig lugn och rofylld. Det fanns inga rörelser och inga hotande tecken på att något skulle hända. Varför inte spendera tiden i ibadah (dyrkan) och recitation av Koranen? Det skulle vara härligt att kombinera Salat och recitation av Koranen, det som han tyckte så mycket om.
Faktum var att Abbad var fängslad av Koranen från första stund han hörde den reciteras av den varmhjärtade och vackra rösten från Musab ibn Umayr. Detta var innan Hijra när Abbad bara var femton år gammal. Koranen hittade en speciell plats i hans hjärta och dag och natt så hörde man honom repetera dem ärofyllda orden från Allah, så mycket att han blev känd bland Profetens (frid över honom) kompanjoner som "Koranens Vän”.
Sent på natten så stod Profeten (frid över honom) upp för att utföra Tahajjud Bönen i Aishahs hus som gränsade till masjid. Han (frid över honom) hörde en röst som reciterade Koranen, ren och fin och fräsch precis som när ängeln Jibril uppenbarade orden till honom (frid över honom). Han (frid över honom) frågade: "Aishah, är det Abbad ibn Bishrs röst?" "Ja, Allahs Sändebud," svarade Aishah. "Herre, förlåt honom," bad Profeten (frid över honom) utav kärlek till honom.
Och så i nattens stillhet, vid dalgångens början i Najd stod Abbad upp inför Qibla. Lyfte upp händerna i underkastelse till Allah och klev in i bönens tillstånd. När han avslutade den obligatoriska öppnings kapitlet av Koranen började han recitera Surat al-Kahf med hans fina och fängslande röst. Surat al-Kahf är en lång sura med etthundratio verser som handlar delvis om dygderna av tron, sanning, tålamod och relativiteten med tiden.
Medan han blivit helt försjunken i Koranens recitation och funderade på dem gudomliga orden, eviga orden av upplysning och visdom smög en främling in i dalgångens utkant och letade efter Muhammad och hans följare. Han var en av dem som hade planerat att attackera Profeten (frid över honom) men som hade flytt till bergen när han fick veta att muslimerna var på väg. Hans fru som han lämnade efter sig i byn hade tagits till gisslan av Muslimerna. När han fick reda på att hans fru var borta, svor han på al-Lat och al-Uzzah att han skulle förfölja Muhammad och hans kompanjoner och inte skull återvända förrän han sjudit blod.
På distans såg mannen figuren av Abbad skuggad mot dalgångens början och han visste att Profeten (frid över honom) och hans kompanjoner var inne i dalgången. I tystnad tog han fram sin båge och sköt iväg en pil. Den borrade sig in i Abbads kött.
Lugnt drog Abbad ut pilen från hans kropp och fortsatte med hans recitation, fortfarande försjunken i bön. Angriparen sköt två o tre pilar som alla hittade och träffade säker mark. Abbad drog ut en efter en. Han blev klar med hans recitation och gick ner i ruku och sedan i sujuud. Svag och i smärta sträckte han ut sin arm medan han var i sujuud efter hans kompanjon som fortfarande sov. Ammar vaknade. I tystnad så fortsatte Abbad hans bön och efter att han var klar sa han: "Gå och skicka en annan vakt istället för mig. Jag har blivit skadad."
Ammar hoppade upp och började skrika. När angriparen såg dem båda, flydde han in i mörkret. Ammar vände sig mot sin ”bror” som låg på marken i sitt blod från skadorna.
"Ya Subhanallah (Prisad vare Allah)! Varför väckte du mig inte när du blev träffad första gången av pilen?" "Jag var mitt under min recitation av Koranen som fyllde min själ med fruktan och vördnad så jag ville inte förkorta min recitation. Profeten (frid över honom) hade beordrat mig att lägga denna sura till mitt minne. Döden hade varit kärare mig än att recitationen av denna sura skulle bli avbruten."
Abbads hängivenhet till Koranen var ett tecken av hans intensiva hängivenhet och kärlek för Allah, Hans Profet (frid över honom) och Hans Religion. Egenskaperna som han var känd för var hans ständiga försjunkande i ibadah, hans heroiska mod och hans storsinthet för Allahs skull. I tider för att offra och dö, var han alltid först i linjen. När han skulle få sin del av belöningar så hittade man alltid honom efter mycket ansträngande och svårigheter. Han var alltid trovärdig när han hade hand om Muslimernas tillgångar. Allt detta var igenkänt. Aishah, Profetens (frid över honom) sa en gång: "Det finns tre personer bland Al-Ansar som ingen kan överträffa i dygder: Sad ibn Muadh, Usayd ibn Khudayr och Abbad ibn Bishr."
Abbad dog en martyrs död (Shahid) vid slaget i Yamamah. Precis före slaget hade han en stark föraning att han skulle få en martyrs död. Han la märke till att det var brist på inbördes förtroende bland Muhajirin och Ansar.
Han var ledsen och upprörd. Han insåg att Muslimerna inte skulle lyckas i detta fruktansvärda slag såvida inte Muhajirin och Ansar var grupperade i skilda kompanier. Så att det tydligt kunde ses vem det var som höll deras ansvar och vilka som var riktigt stadiga i strid.
Vid dagens mitt när striden skulle börja stod Abbad ibn Bishr på en hög kulle och skrek:
"O Ansar, skilj er åt bland männen. Förstör er skida era svärd. Och överge inte Islam."
Abbad hetsade Al-Ansar tills fyrahundra män samlades runt honom, av dem var Thabit ibn Qays, al-Baraa ibn Malik och Abu Dujanah, han som hade hand om Profetens (frid över honom) svärd. Med dessa män släppte Abbad loss en offensivt styrka in på fiendens mark som avtrubbade deras attack och drev dem tillbaka till "dödens trädgård ".
Vid denna trädgårds vägg föll Abbad ibn Bishr. Hans skador var så många att man knappt kände igen honom. Han hade levt, krigat och dött som en troende.
Av: Anas Khaled Khalifa
(sparad från den nerlagda hemsidan www.omislam.com)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar