Natten närmade sig och stjärnorna glittrade klart på himlen. Dagens tryckande hetta började gradvis att dra sig tillbaka, i dess ställe kom nattens fuktighet. Överallt drog människor en suck av lättnad. Dagen hade varit outhärdligt het. Det var som om hela helvetet skulle ha släppts löst, visandes sina hemligheter för mänskligheten så att de skulle komma ihåg det och frukta dess bestraffning och dess flammors terror. Det var som om det ville påminna dem om deras bortkastade liv och få dem att reflektera över de statyer som de dyrkade vid sidan om Allah, trots att de aldrig hade sett dem utföra något mirakel eller uppvisa någon kraft. I själva verket hade de inte gjort något välgörande alls.
Människorna log nu och var lyckliga. En man sade till sin följeslagare, ’’Vilken underbar natt detta är, och vad nära döden vi var idag, endast natten med dess väldoftande och fuktiga bris har räddat oss.’’
Vid den tidpunkt i Bani Jomah hus, satt en man som var från den högsta och ädlaste stammen, med sin familj och sina fruar. Han var en storvuxen man och hans ansiktsdrag tydde att han var en sträng, hård man, men ändå med en feg karaktär. Mannen utropade,
’’Bilal ... Bilal!’’ Slaven skyndade sig till honom. Han var svart, klent byggd, lång och smal, med ett smalt ansikte och ett glestbevuxet skägg. Hans hår var tjockt.
’’Ja, Herre’’, svarade han.
’’Hämta vårt kvällsmål till oss.’’
’’Genast, Herre.’’ Slaven skyndade iväg bort från sin herres åsyn.
Efter att de hade ätit och druckit sig mätta, satt de och pratade långt in på natten om vad som en kom i deras tankar. Timmarna gick en efter en tills det var nästan mitt i natten, då gick de för att vila sina trötta och utmattade kroppar. Bilal väntade tills de alla sov. Hans ögonlock hade blivit mycket tunga, så överlämnade han sig till sömnen. Hela stammen befann sig strax i djup sömn.
Medan natten fortskred, vände sig Bilal på sin matta. Han sov inte tungt och han öppnade sina ögon. Då han inte såg någonting, stängde han dem igen, överlämnade sig till en omfattande och välbehaglig sömn. Det hade bara gått ett par minuter när Bilal återigen öppnade sina ögon. Han trodde att han hade hört en röst som ropade på honom, som i en dröm. Han gick upp från sin matta, och lyssnade noga. Snart hörde han en röst som mjukt kallade på honom, som om den kom från insidan av en grav:
’’Bilal ... Bilal! ...’’
Bilal hoppade förskräckt upp, gripen av en besynnerlig känsla. Han skyndade sig att öppna dörren, hans tankar var förvirrade och oklara. Försiktigt öppnade han dörren, och sträckte på sin hals, han såg en skymt av en upprättstående figur i mörkret. Dess form var tunn, med spensliga ben. Ansiktet var vitt och tunnt, med en aning skäggväxt och insjunkna ögon.
’’Vem är det?’’ utropade Bilal.
För fortsättning följ länken.....http://islam-svarar.se/pages/content/view/383/86/
Människorna log nu och var lyckliga. En man sade till sin följeslagare, ’’Vilken underbar natt detta är, och vad nära döden vi var idag, endast natten med dess väldoftande och fuktiga bris har räddat oss.’’
Vid den tidpunkt i Bani Jomah hus, satt en man som var från den högsta och ädlaste stammen, med sin familj och sina fruar. Han var en storvuxen man och hans ansiktsdrag tydde att han var en sträng, hård man, men ändå med en feg karaktär. Mannen utropade,
’’Bilal ... Bilal!’’ Slaven skyndade sig till honom. Han var svart, klent byggd, lång och smal, med ett smalt ansikte och ett glestbevuxet skägg. Hans hår var tjockt.
’’Ja, Herre’’, svarade han.
’’Hämta vårt kvällsmål till oss.’’
’’Genast, Herre.’’ Slaven skyndade iväg bort från sin herres åsyn.
Efter att de hade ätit och druckit sig mätta, satt de och pratade långt in på natten om vad som en kom i deras tankar. Timmarna gick en efter en tills det var nästan mitt i natten, då gick de för att vila sina trötta och utmattade kroppar. Bilal väntade tills de alla sov. Hans ögonlock hade blivit mycket tunga, så överlämnade han sig till sömnen. Hela stammen befann sig strax i djup sömn.
Medan natten fortskred, vände sig Bilal på sin matta. Han sov inte tungt och han öppnade sina ögon. Då han inte såg någonting, stängde han dem igen, överlämnade sig till en omfattande och välbehaglig sömn. Det hade bara gått ett par minuter när Bilal återigen öppnade sina ögon. Han trodde att han hade hört en röst som ropade på honom, som i en dröm. Han gick upp från sin matta, och lyssnade noga. Snart hörde han en röst som mjukt kallade på honom, som om den kom från insidan av en grav:
’’Bilal ... Bilal! ...’’
Bilal hoppade förskräckt upp, gripen av en besynnerlig känsla. Han skyndade sig att öppna dörren, hans tankar var förvirrade och oklara. Försiktigt öppnade han dörren, och sträckte på sin hals, han såg en skymt av en upprättstående figur i mörkret. Dess form var tunn, med spensliga ben. Ansiktet var vitt och tunnt, med en aning skäggväxt och insjunkna ögon.
’’Vem är det?’’ utropade Bilal.
För fortsättning följ länken.....http://islam-svarar.se/pages/content/view/383/86/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar