Översatt av: Ibrâhîm Abû Zubayr an-Nurwîjî.
(Från boken ”Companions of the Prophet”, skriven av Abdul-Wâhid Hâmid)
Hans namn var ovanligt och inkomplett. Julaybîb betyder ”liten klänning” som är en minimal form av ordet ”jalbâb”. Namnet är en indikation att Julaybîb var liten och kort, nästan som en dvärglik gestalt. Mer än så, beskrevs han som att vara ”damîm” som betyder ful, missbildad eller av motbjudande utseende.
Det som var ännu mera förargligt för samhället som han levde i, var att hans härkomst var okänd. Det finns inget nedtecknat om vem hans mor eller far var, eller till vilken släkt han tillhörde. Detta var en allvarlig invaliditet i samhället som han levde i. Julaybîb kunde inte förvänta sig något som helst av medlidande eller hjälp, något beskydd eller stöd från ett samhälle som lade stor vikt på familj och släktband.
I detta avseende, allt som var känt om honom var att han var en arab, och av det, så vitt det nya samhället av Islam ansåg, så var han en av Ansâr. Kanske han tillhörde en av dem uteliggande stammarna utanför Madînah, som hade strövat in i staden eller också kanske han till och med var från självaste Ansâr.
De oförmågorna som Julaybîb levde under, borde vara tillräckligt för att få honom förlöjligad och utstött från vilket samhälle som helst, och faktum var att han blev förbjuden av en person, en viss Abû Barzah av Aslam stammen, från att inträda hans hem. Han sade en gång till sin fru:
”Låt inte Julaybîb inträda bland er. Om han gör det, så skall jag sannerligen (göra något fruktansvärt med honom).”
Antagligen på grund av att han blev retad och hånad i sällskapet av män. Julaybîb brukade istället söka tillflykt bland sällskapet av kvinnor.
Fanns det något hopp för Julaybîb att bli behandlad med respekt och hänsyn? Fanns det något hopp för honom att hitta någon känslomässig tillfredställelse som en individ och som en man? Fanns det något hopp för honom att hitta förhållanden som andra tog för givet? Och i det nya samhället som uppstod under vägledningen av Profeten, var han så obetydlig att han inte märktes bland tankspriddheten av de stora angelägenheternas tillstånd och bland dem stora angelägenheterna av liv och överlevnad, som oavbrutet engagerade uppmärksamheten av Profeten?
Precis som han var medveten om dem stora angelägenheterna av livet och ödet, så var Profeten av barmhärtighet också medveten om sina ödmjuka kompanjoners behov och känslor. Med Julaybîb i åtanke, gick Profeten till en av Ansâr och sade:
”Jag vill ha er dotter bortgift”
”Så underbart och välsignat, Åh Allahs budbärare och vilken fröjd för ögat (det skulle bli)”, svarade Ansâri mannen med uppenbar lycka och glädje.
”Jag vill inte ha henne för mig själv”, lade Profeten till.
”Så till vem, Åh Allahs profet?” Frågade mannen, uppenbarligen till viss del besviken.
”För Julaybîb,” sade Profeten.
Ansâri mannen måste ha blivit för chockad för att ge sin egen reaktion och sade rätt och slätt:
”Jag skall rådfråga hennes mor.” Och gick snabbt iväg till sin fru.
”Allahs budbärare, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vill ha er dotter bortgift,” sade han till henne.
Hon blev också stormförtjust.
”Vilken underbar idé och vilken fröjd för ögat (detta skulle bli),” sade hon.
”Han själv vill inte gifta sig med henne, men han vill gifta bort henne till Julaybîb,” lade han till.
Hon blev mållös. ”Till Julaybîb! Nej aldrig till Julaybîb! Nej, vid den Levande Guden, vi skall inte gifta bort (henne) till honom,” protesterade hon.
Samtidigt som Ansâri mannen var på väg tillbaka till Profeten för att informera honom om vad hans fru hade sagt, så kom dottern som hade hört hennes mors protester och frågade:
”Vem har frågat er att gifta sig med mig?”
Hennes mor berättade för henne om Profetens förfrågan om hennes hand i giftermål till Julaybîb. När hon hörde att önskemålet kom från Profeten och att hennes mor var totalt emot förslaget, så blev hon oerhört bedrövad och sade:
”Tillbakavisar ni Allahs sändebuds förfrågan? Ta mig till honom för han skulle säkerligen inte lämna någon förstörelse över mig”.
Detta var ett svar från en verkligt framstående person, som hade en tydlig förståelse av vad som erfordrades av henne som muslim. Vilken större tillfredställelse och uppfyllelse kan en muslim hitta, än att frivilligt besvara Allahs sändebuds önskemål och påbud? Utan tvekan har denna kompanjon, vars namn vi inte vet, hört versen från Qur’anen:
”Och när en fråga som rör en troende man eller kvinna har avgjorts av Gud och Hans Sändebud, har dessa inte rätt att själva döma i det som rör dem; den som sätter sig upp emot Gud och Hans Sändebud begår ett uppenbart svårt misstag.”
Denna vers uppenbarades i samband med giftermålet mellan Zaynab bint Jahsh och Zayd ibn Hârithah som arrangerades av Profeten för att visa jämlikhetsandan av Islam.
Zaynab var i början svårt förolämpad vid tanken av att gifta sig med Zayd som var en tidigare slav, och hon vägrade att göra det. Profeten övertalade de båda och de gifte sig. Giftermålet slutade emellertid med skilsmässa och Zaynab gifte sig så småningom med självaste Profeten.
Det sades att flickan reciterade versen för hennes föräldrar och sade:
”Jag är tillfredställd och underkastar mig vad helst som Allahs sändebud anser vara gott för mig.”
Profeten hörde hennes reaktion och bad för henne:
”Åh Herre, skänk godhet över henne i överflöd, och gör inte hennes liv till besvär och slitsamhet.”
Bland Ansâr sades det att det inte fanns någon mer lämplig gemål än henne. Hon giftes bort av Profeten till Julaybîb och de levde tillsammans fram tills han avled.
Och hur avled Julaybîb? Han reste på en expedition med Profeten, frid vare över honom, och en konfrontation med mushrikîn uppstod. När striden var över frågade Profeten hans kompanjoner:
”Har ni förlorat någon?”
De besvarade med deras släktingars namn och deras nära vänner som hade dödats. Sedan lade han fram samma fråga till några andra kompanjoner och de nämnde också dem nära som de hade förlorat i striden. En annan grupp svarade att de inte hade förlorat några nära släktingar alls, över vilket Profeten sade:
”Men jag har förlorat Julaybîb. Leta efter honom i slagfältet.”
De letade och fann honom omringad av sju mushrikîn som han hade dödat innan han nådde sitt slut. Profeten ställde sig upp och gick fram till platsen som Julaybîb, hans korta och deformerade kompanjon, låg. Han stod över honom och sade:
”Denna man är från mig, och jag är från honom.”
Han upprepade detta två eller tre gånger. Sedan tog Profeten honom i sina armar och det sades att han inte hade någon bättre bädd än underarmarna till Allahs sändebud. Profeten grävde därefter en grav för honom och placerade honom i den med sina egna händer. Han tvättade honom inte, eftersom martyrer inte får tvättas innan begravning.
Julaybîb och hans fru är inte vanligtvis bland dem av Profetens kompanjoner vars handlingar ropas upp och vars storverk berättas med vördnad och beundran som dem bör vara. Men i dem små faktumen som är känt om dem och som här blivit återberättat, så ser vi hur enkla människor skänktes hopp och värdighet från Profeten, då det en gång bara fanns förtvivlan och självförnedring.
Attityden av den okända och namnlösa Ansâri flickan som med lätthet samtyckte i att bli hustrun till en fysiskt oattraktiv man, var en attityd som reflekterade en djupsinnig förståelse av Islam. Det reflekterade för hennes del utplåningen av personliga begär och förkärlek, även fast hon kunde ha litat på sina föräldrars stöd. Det reflekterade för hennes del ett totalt ignorerande av sociala påtryckningar. Det reflekterade framför allt en klar och absolut tillit på visdomen och auktoriteten av Profeten i att underkasta sig själv till vad helst som han ansåg vara gott. Detta är en sann troendes attityd.
I Julaybîb finns exemplet på en person som nästan kunde betraktas som en socialt utstött människa, på grund av hans utseende. Med hjälp, förtroende och uppmuntran från Profeten, så var han villig att göra handlingar av tapperhet och gjorde den högsta uppoffringen, och som förtjänar Profetens lovord:
”Han är från mig och jag är från honom.”
Källa: Companions of the Prophet av Abdul-Wahid Hamid
vet inte vart på nätet jag hittade den här, men den är väldigt fin...må Allah belöna översättaren...
(Från boken ”Companions of the Prophet”, skriven av Abdul-Wâhid Hâmid)
Hans namn var ovanligt och inkomplett. Julaybîb betyder ”liten klänning” som är en minimal form av ordet ”jalbâb”. Namnet är en indikation att Julaybîb var liten och kort, nästan som en dvärglik gestalt. Mer än så, beskrevs han som att vara ”damîm” som betyder ful, missbildad eller av motbjudande utseende.
Det som var ännu mera förargligt för samhället som han levde i, var att hans härkomst var okänd. Det finns inget nedtecknat om vem hans mor eller far var, eller till vilken släkt han tillhörde. Detta var en allvarlig invaliditet i samhället som han levde i. Julaybîb kunde inte förvänta sig något som helst av medlidande eller hjälp, något beskydd eller stöd från ett samhälle som lade stor vikt på familj och släktband.
I detta avseende, allt som var känt om honom var att han var en arab, och av det, så vitt det nya samhället av Islam ansåg, så var han en av Ansâr. Kanske han tillhörde en av dem uteliggande stammarna utanför Madînah, som hade strövat in i staden eller också kanske han till och med var från självaste Ansâr.
De oförmågorna som Julaybîb levde under, borde vara tillräckligt för att få honom förlöjligad och utstött från vilket samhälle som helst, och faktum var att han blev förbjuden av en person, en viss Abû Barzah av Aslam stammen, från att inträda hans hem. Han sade en gång till sin fru:
”Låt inte Julaybîb inträda bland er. Om han gör det, så skall jag sannerligen (göra något fruktansvärt med honom).”
Antagligen på grund av att han blev retad och hånad i sällskapet av män. Julaybîb brukade istället söka tillflykt bland sällskapet av kvinnor.
Fanns det något hopp för Julaybîb att bli behandlad med respekt och hänsyn? Fanns det något hopp för honom att hitta någon känslomässig tillfredställelse som en individ och som en man? Fanns det något hopp för honom att hitta förhållanden som andra tog för givet? Och i det nya samhället som uppstod under vägledningen av Profeten, var han så obetydlig att han inte märktes bland tankspriddheten av de stora angelägenheternas tillstånd och bland dem stora angelägenheterna av liv och överlevnad, som oavbrutet engagerade uppmärksamheten av Profeten?
Precis som han var medveten om dem stora angelägenheterna av livet och ödet, så var Profeten av barmhärtighet också medveten om sina ödmjuka kompanjoners behov och känslor. Med Julaybîb i åtanke, gick Profeten till en av Ansâr och sade:
”Jag vill ha er dotter bortgift”
”Så underbart och välsignat, Åh Allahs budbärare och vilken fröjd för ögat (det skulle bli)”, svarade Ansâri mannen med uppenbar lycka och glädje.
”Jag vill inte ha henne för mig själv”, lade Profeten till.
”Så till vem, Åh Allahs profet?” Frågade mannen, uppenbarligen till viss del besviken.
”För Julaybîb,” sade Profeten.
Ansâri mannen måste ha blivit för chockad för att ge sin egen reaktion och sade rätt och slätt:
”Jag skall rådfråga hennes mor.” Och gick snabbt iväg till sin fru.
”Allahs budbärare, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vill ha er dotter bortgift,” sade han till henne.
Hon blev också stormförtjust.
”Vilken underbar idé och vilken fröjd för ögat (detta skulle bli),” sade hon.
”Han själv vill inte gifta sig med henne, men han vill gifta bort henne till Julaybîb,” lade han till.
Hon blev mållös. ”Till Julaybîb! Nej aldrig till Julaybîb! Nej, vid den Levande Guden, vi skall inte gifta bort (henne) till honom,” protesterade hon.
Samtidigt som Ansâri mannen var på väg tillbaka till Profeten för att informera honom om vad hans fru hade sagt, så kom dottern som hade hört hennes mors protester och frågade:
”Vem har frågat er att gifta sig med mig?”
Hennes mor berättade för henne om Profetens förfrågan om hennes hand i giftermål till Julaybîb. När hon hörde att önskemålet kom från Profeten och att hennes mor var totalt emot förslaget, så blev hon oerhört bedrövad och sade:
”Tillbakavisar ni Allahs sändebuds förfrågan? Ta mig till honom för han skulle säkerligen inte lämna någon förstörelse över mig”.
Detta var ett svar från en verkligt framstående person, som hade en tydlig förståelse av vad som erfordrades av henne som muslim. Vilken större tillfredställelse och uppfyllelse kan en muslim hitta, än att frivilligt besvara Allahs sändebuds önskemål och påbud? Utan tvekan har denna kompanjon, vars namn vi inte vet, hört versen från Qur’anen:
”Och när en fråga som rör en troende man eller kvinna har avgjorts av Gud och Hans Sändebud, har dessa inte rätt att själva döma i det som rör dem; den som sätter sig upp emot Gud och Hans Sändebud begår ett uppenbart svårt misstag.”
Denna vers uppenbarades i samband med giftermålet mellan Zaynab bint Jahsh och Zayd ibn Hârithah som arrangerades av Profeten för att visa jämlikhetsandan av Islam.
Zaynab var i början svårt förolämpad vid tanken av att gifta sig med Zayd som var en tidigare slav, och hon vägrade att göra det. Profeten övertalade de båda och de gifte sig. Giftermålet slutade emellertid med skilsmässa och Zaynab gifte sig så småningom med självaste Profeten.
Det sades att flickan reciterade versen för hennes föräldrar och sade:
”Jag är tillfredställd och underkastar mig vad helst som Allahs sändebud anser vara gott för mig.”
Profeten hörde hennes reaktion och bad för henne:
”Åh Herre, skänk godhet över henne i överflöd, och gör inte hennes liv till besvär och slitsamhet.”
Bland Ansâr sades det att det inte fanns någon mer lämplig gemål än henne. Hon giftes bort av Profeten till Julaybîb och de levde tillsammans fram tills han avled.
Och hur avled Julaybîb? Han reste på en expedition med Profeten, frid vare över honom, och en konfrontation med mushrikîn uppstod. När striden var över frågade Profeten hans kompanjoner:
”Har ni förlorat någon?”
De besvarade med deras släktingars namn och deras nära vänner som hade dödats. Sedan lade han fram samma fråga till några andra kompanjoner och de nämnde också dem nära som de hade förlorat i striden. En annan grupp svarade att de inte hade förlorat några nära släktingar alls, över vilket Profeten sade:
”Men jag har förlorat Julaybîb. Leta efter honom i slagfältet.”
De letade och fann honom omringad av sju mushrikîn som han hade dödat innan han nådde sitt slut. Profeten ställde sig upp och gick fram till platsen som Julaybîb, hans korta och deformerade kompanjon, låg. Han stod över honom och sade:
”Denna man är från mig, och jag är från honom.”
Han upprepade detta två eller tre gånger. Sedan tog Profeten honom i sina armar och det sades att han inte hade någon bättre bädd än underarmarna till Allahs sändebud. Profeten grävde därefter en grav för honom och placerade honom i den med sina egna händer. Han tvättade honom inte, eftersom martyrer inte får tvättas innan begravning.
Julaybîb och hans fru är inte vanligtvis bland dem av Profetens kompanjoner vars handlingar ropas upp och vars storverk berättas med vördnad och beundran som dem bör vara. Men i dem små faktumen som är känt om dem och som här blivit återberättat, så ser vi hur enkla människor skänktes hopp och värdighet från Profeten, då det en gång bara fanns förtvivlan och självförnedring.
Attityden av den okända och namnlösa Ansâri flickan som med lätthet samtyckte i att bli hustrun till en fysiskt oattraktiv man, var en attityd som reflekterade en djupsinnig förståelse av Islam. Det reflekterade för hennes del utplåningen av personliga begär och förkärlek, även fast hon kunde ha litat på sina föräldrars stöd. Det reflekterade för hennes del ett totalt ignorerande av sociala påtryckningar. Det reflekterade framför allt en klar och absolut tillit på visdomen och auktoriteten av Profeten i att underkasta sig själv till vad helst som han ansåg vara gott. Detta är en sann troendes attityd.
I Julaybîb finns exemplet på en person som nästan kunde betraktas som en socialt utstött människa, på grund av hans utseende. Med hjälp, förtroende och uppmuntran från Profeten, så var han villig att göra handlingar av tapperhet och gjorde den högsta uppoffringen, och som förtjänar Profetens lovord:
”Han är från mig och jag är från honom.”
Källa: Companions of the Prophet av Abdul-Wahid Hamid
vet inte vart på nätet jag hittade den här, men den är väldigt fin...må Allah belöna översättaren...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar